Mon grande amour.

Det känns som att det igår han låg vid min sida, tog min hand i sin och sa; "Det är så sjukt längesen jag höll hand med en tjej att jag nästan glömt hur underbart det är. Det känns bra!"
Man kan säga att jag är beroende, av honom. Det kan man.
Det är på grund av honom jag inte kan sova med persiennerna uppe för att det påminner mig så himla mycket om honom att ha dom nere, den natten då han för första, och förmodligen den sista, sov hos mig. Min dröm hade gått i uppfyllelse.
Visserligen kunde jag knappt sova den natten, dels för att det var fööör varmt, men dels för att han låg bredvid mig. Min första stora kärlek.
Jag tänker fortfarande på den natten, då han låg här, spelade musik jag aldrig hört talas om, men som blev underbar i samma sekund som jag tittade honom i ögonen och tänkte att dethär, det skulle jag aldrig glömma. Och det har jag heller inte gjort.
Jag tänker fortfarande på det. Ofta.
Jag vill att det ska vara så igen. Den underbara tiden då jag verkligen kunde prata om allt med honom och han bara lyssnade, tog in, och det spelade ingen roll att han inte kunde svara på mina problem.
Men det gör mig fortfarande lika ledsen att jag inte vågade göra något. Som jag hade väntat på det tillfället, men var för feg för att göra något, var för rädd för att han skulle försvinna i samma ögonblick som jag började prata, så jag låg bara still och tänkte på kärlek. Kärlek som jag redan då visste att jag aldrig skulle få besvarad, åtminstone inte av min stora kärlek.
Det kan verka lite konstigt för vissa, att jag skulle tycka om honom så himla mycket. Jag tror att det berodde på öppenheten. Och sårbarheten. Inget visar att man är så bekväm runt en som när man är på väg att börja gråta, trots att man är i närheten av en kompis. Jag gillar tanken på att det skulle kunna vara vi två, att det inte hade behövt sluta den natten. Det hade kunnat fortsätta. Men så kom hösten, och allt försvann.
Men jag var, och är fortfarande, villig att göra vad som helst för att få återuppleva den natten. Och trots att det snart är ett helt år sedan den natten, så får jag fortfarande svårt att sova när jag tänker på honom. Dels av glädje, men till största delen sorg. Hans känslor försvann lika snabbt som de uppkom, om han ens hade några känslor, vilket han vid flera tillfällen efteråt har påpekat att han inte hade. Att han aldrig haft några känslor för mig.
Han lämnade mig ensam i tystnaden, i mörkret. Hade han vetat det hade kanske saker varit annorlunda. Jag hade kanske varit dendär glada tjejen med ett leende på läpparna. Som jag oftast bara kan vara när jag tänker på honom.
Ingen kan få mig att le som honom.
Och det vore skönt att ha honom tillbaka. Den mest äkta människa jag någonsin känt, min stora kärlek.